Har tänkt mycket på mitt liv som varit och mitt liv som komma skall. Dom säger att det är viktigt hur man blivit uppfostrad och hur man har växt upp för att få ett så bra liv som möjligt. Ibland undrar jag vart mina rötter är, vad är det meningen att jag ska göra, vad ska jag fylla för funktion här i livet? Vad är meningen med livet? Mina barn? kanske. Det slog mig idag att om två månader är jag inget, jag gör inget och jag vet inte vad som komma skall.
Jag vet att allt ordnar sig, men varför ska alla in i en mall? Varför måste alla vara som alla? Vem är det som skapat mallen? Och det är väl ganska logiskt att alla inte passar in i samma mall??!!
Jag känner mig rädd, glad och väldigt orolig. Jag får ont i magen av bara tanken på vad som komma skall.. Men jag vet att jag ska klara det. Vad som än händer så är barnen det viktigaste som finns och jag lever för dem.
Jag har inte haft det så lätt i mitt liv på många plan, men det är ju det som format mig. Jag skulle nog inte vilja ändra på något tror jag, för då skulle jag inte vara jag. Dock har jag ibland svårt att förstå att människor kan älska mig. Men jag försöker, och jag tycker ändå jag blivit bättre på att ta positiva komplimanger. Men jag har svårt att förstå att någon kan älska mig. Men ju mer man ger dessut lättare är det att förstå.
Mycket dravel är det och mer vill jag skriva, men risken är att jag bara sårar eller att nått missuppfattas å det är det sista jag vill.
Förlåt om jag varit kaxig och kort i tonen. Har mycket i mitt huvud och känner att det börjar rinna över. Jag har inte kontroll på allt och jag hatar det. Jag vet varken ut eller in, och känner mig så oälskad. Men så är livet. Jag vet att jag troligtvis inte är oälskad, har ju så många underbara människor i mitt liv och dom betyder allt för mig.
Ibland har jag så svårt att förstå vad dom ser i mig, jag är så klumpig och klantig och säger fel saker vid fel tillfällen och säger dumma saker ibland. Jag är för äckligt ärlig. Ibland....
tack alla för att ni finns och står ut <3
Jag vet att allt ordnar sig, men varför ska alla in i en mall? Varför måste alla vara som alla? Vem är det som skapat mallen? Och det är väl ganska logiskt att alla inte passar in i samma mall??!!
Jag känner mig rädd, glad och väldigt orolig. Jag får ont i magen av bara tanken på vad som komma skall.. Men jag vet att jag ska klara det. Vad som än händer så är barnen det viktigaste som finns och jag lever för dem.
Jag har inte haft det så lätt i mitt liv på många plan, men det är ju det som format mig. Jag skulle nog inte vilja ändra på något tror jag, för då skulle jag inte vara jag. Dock har jag ibland svårt att förstå att människor kan älska mig. Men jag försöker, och jag tycker ändå jag blivit bättre på att ta positiva komplimanger. Men jag har svårt att förstå att någon kan älska mig. Men ju mer man ger dessut lättare är det att förstå.
Mycket dravel är det och mer vill jag skriva, men risken är att jag bara sårar eller att nått missuppfattas å det är det sista jag vill.
Förlåt om jag varit kaxig och kort i tonen. Har mycket i mitt huvud och känner att det börjar rinna över. Jag har inte kontroll på allt och jag hatar det. Jag vet varken ut eller in, och känner mig så oälskad. Men så är livet. Jag vet att jag troligtvis inte är oälskad, har ju så många underbara människor i mitt liv och dom betyder allt för mig.
Ibland har jag så svårt att förstå vad dom ser i mig, jag är så klumpig och klantig och säger fel saker vid fel tillfällen och säger dumma saker ibland. Jag är för äckligt ärlig. Ibland....
tack alla för att ni finns och står ut <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar