Mycket om allt

Kalla mig tråkig
Kalla mig toffel
Kalla mig tant
Kalla mig gammal
Kalla mig tråkmåns
Kalla mig värdelös
För vet ni? jag bryr mig inte märkvärt.
Jag pratar om att jag sällan vill gå ut, eller att jag sällan vill festa, men för mig räcker det, jag har druckit å festat så det blir över... Jag tycker inte det är speciellt faccinerande, förutom vid några få tillfällen då jag kan dricka, men då är det oftast hemma fester, eller nån privat tillställning.
Och snälla ni, tror inte att det är nån annan som gjort mitt val, för det är det inte, vill jag nått så gör jag det.. å skulle jag inte "få" så gör jag det ändå, eller så får jag som jag vill ialla fall, för det är jag bra på!
Det finns ingen som tvingar mig att stanna hemma.
Nog skrivet om det (å detta är inte riktat till nån överhuvudaget, det är mest riktat allmänt eftersom jag inte vet vad folk tänker om mig när det gäller att festa. Jag har blivit bjuden till många fester nu på bara några månader, men tackat nej, för att jag helt enkelt inte har någon lust)
Detta är något jag tänkt på länge, vad folk tänker å säger om mig angående att jag aldrig festar så nu får ni veta mina anledningar.


Däremot så ska jag nog se till att snart ha en tjejkväll med mina nära å kära vänner, å bara njuta av deras sällskap och våran gemenskap. Å det innebär inte att vi måste gå ut, för det är jag inte säker på att så många vill av oss.


Usch, jag är hungrig, åt aldrig någon mat idag, pga brist på tid.
Det e konstigt.
Tiden går ju fortfare när man har nått att göra eller när man har kul.
Och tiden går sakta när man har tråkigt eller inget att göra.
Men tiden går ju precis lika fort/sakta oavsett hur kul eller tråkigt vi har.
Sekundrarna tickar i samma takt oavsett, precis som att dygnet alltid har 24h oavsett.
Det e ganska lustigt när man tänker på det, att allting påverkar en på så olika sätt, men ändå på samma sätt. Hm, jag är alldeles för snurrig i tankarna för att forsätta skriva om detta.


Precis som med döden, den har alltid skrämt mig. Inte för att jag ska dö, eller på sätt å vis.
Det börjar med att jag tänker på att när jag dör, vart hamnar jag då? kanske försvinner man i tomma intet, men tänk om man vet att man försvinner i tomma intet å att alla andra ska leva vidare kanske flera miljoner år till, ska man aldrig nånsin mer leva, vad händer då.. asså lever man bara ett liv i kanske 80 år, ska man aldrig mer leva då. Varför finns man ens, e det för att "nån" vill reta en med 80 år å sen ska man inte leva mer utan kanske ligga i jorden å ruttna i flera miljoner år utan att aldrig nånsin existera igen, bara tanken får mig att rysa...
Mina tankar går djupare än såhär men det e så svårt att förklara å ärligt talat blir jag så rädd att jag inte vet om jag vill forsätta tänka. Som sagt jag är inte rädd för döden, jag är rädd för det som kommer efter.


Appropå döden.
Theos fröken berättade idag att theo berättat om Roger.
Han hade sagt att han åkt karuseller med theo och att roger var död nu, roger ligger under en sten, han kommer aldrig mer tillbax han är död.
Å när fröken berättade det fick jag tårar i ögonen å visste inte vad jag skulle ta mig till.
Theo sa utanför till mig.
-Mamma, jag älskar Roger, jag vill krama roger, men det kan jag inte göra för han kommer aldrig tillbax..
Han har ju så rätt... å det är ju egentligen så hemskt att inse det.
Jag kommer aldrig nånsin förstå vad mamma gått igenom å jag vill aldrig nånsin genomlida det.
Å jag hoppas verkligen att jag kommer slippa det.