Idag har jag frågat mig varför inget händer, vad ska jag göra för att det ska hända nått.
jag har städat, städat och städat.
Till och med hunnit haft feber.
Blä vad jag är ostimulerad.
Imorgon blir det biblioteket med barnen å sen ska vi sitta barnvakt.
Meningen var att vi skulle åka å bada, men det får vi skjuta på helt enkelt.
Ibland förundras jag hur människor kan vara så långsinta. Jag pratar/skriver om både Niklas å Eva.
Mötte Eva på stan, varpå jag tittar rakt på henne för att säga hej, hon vänder bort huvudet, när hon återigen vänder tillbax huvudet säger jag Hej.
Hon skyndar sig iväg men slänger iväg ett hej.
Niklas säger hej å samtigit säger han till barnen att det är farmor.
Barnen blir blyga å situationen är helt sjuk. Eva skyndar iväg avvaktande å vi med.
Herre gud, det e barnens Farmor.
Inte min sak att lägga mig i längre. Det har jag gett upp för längesedan, men det är jag som får ta frågorna från barnen.
Jag står på bådas sida.
Nog talat om det.
Har förresten pratat med barnens farfar i veckan.
Jag önskar att dom hade mer kontakt med sin farmor å farfar. Barnen pratar om dom båda ganska mycket, dom undrar å längtar.
Nu tänker ni att jag kan se till att hålla kontakten, har försökt en gång, men har faktiskt gett upp, det är inte längre min sak.
Det är inte bara jag som borde ha det intresset.
Men nån gång blir väl allt bra. Men tycker att livet är för kort för såna saker. Dessutom är vi människor viktigast av allt.
Man måste lära sig älska, glömma och förlåta.
Ialla fall till en viss gräns.
Nu gav jag mer av mig än vad jag kanske borde. Men det är den bittra sanningen...
2 kommentarer:
Vet hur det där känns, har ungefär samma lika för mina barn även om barnens farfar numera är död.farmor finns men ej för barnen.sånt är hårt.
men det är tur barnen har såna som dig o mig att prata med iallafall,mer kan man tyvärr inte göra!
KLokt sagt Tove, det ligger väl inte bara i ditt intresse att försöka hålla kontakten, utan i deras, farmor o farfars. Men som du vet har ju inte ens vår pappa varit särskilt intresserade av oss, honom har jag gett upp hoppet om innan jag blev vuxen. Men farmor däremot vet jag för faktum vill träffa och saknar sina barnbarn, men är väldigt osäker på hur hon ska bete sig eftersom ingen säger vad hon gör "fel" när tystad uppstår mellan henne och N ibland. Jag förstår dig och vad du menar, men jag förstår även henne om man ser saken ur hennes perspektiv. Men oavsett, är tiden i livet alldeles för kort för att inte träffa sina nära och kära. Vi har inte tid att vara långsinta i ett liv som går så fort förbi.
Skicka en kommentar