Framtiden...

Livet känns tungt just nu, jag finner några ljusglimtar i livet och jag mår ganska bra. Dock har jag mina riktigt tunga stunder.
Jag saknar vissa människor i mitt liv, men har förstått att jag får acceptera livet för vad det är.
Ibland är det kanske lika bra det som sker, å dessutom om man bara väntar ut saker å ting så inser man snabbt verkligheten, och det börjar jag göra.

Fredag imorgon då.
Barnfri i helgen, det känns inte ett dugg roligt, har ångest och mår dåligt över det, ajg vet att jag måste lära mimg att vara själv, men varför ska man behöva vara utan sina egna barn? Jag vill ju aldrig vara utan dom förutom nån enstaka gång/tillfälle, vissa skulle döda för att få vara barnfri en helg, men jag har inte kommit dit ännu, å det känns som om det är låååång väg dit. Men men, man måste väl öva.