Ibland.... måste man göra sånt som man inte vill. Eller sånt som är jobbigt, är det det som gör oss starkare? Eller kanske räddare, det kanske beror på vem som är med om det. Egentligen känns allt så löjligt enkelt för det är ju bara att följa känslorna, men att det ändå ska vara så svårt....

Har haft mycket tid att grubbla, har verkligen försökt att inte grubbla, men tankarna kommer över en och man undrar vad det är för fel på mig, kanske funkar inte allt som jag trode, eller så är jag inte redo för nått alls, synd bara att andra ska bli lidande för det.

Jag har haft en fin kille vid min sida i ca 2-3 månader å nu känner jag att jag inte är redo, jag känner att jag behöver vara själv, finna mig själv och bara vara Tove. Den här killen är toppen på många sätt, men kom in i mitt liv vid lite fel tillfälle, jag trode att det var rätt tillfälle, men ju mer tiden gick desstu tveksammare vart jag, eller egentligen sa det bara pang å så började hela jag tvivla på allt. Jag tycker det är så synd på en sån fin kille, men jag vet att han kommer hitta nån som är mycket bättre och stabilare än mig, som dessutom inte redan har sin lilla familj, för han förtjänar massor med barn och ett superlyckligt förhållande!! Så ni som är singlar här har ni en kille att satsa på!!!

Sköt om er.