Många undrar vad det är, varför jag är nedstämd..

Mitt svar är: Jag vet inte..

Men i gund å botten handlar det om att jag inte är nån längre.. Jo jag är barnens mamma... Men mer än så är jag inte..
Jag går bara hemma, får knappt in några pengar til hushållet, jag har inget liv, jag får inte vara Tove, jag är bara mamma.
jag å killen bara bråkar (å det beror på mig, för jag är så jävla tjurig hela tiden) Jag är arg på allt å ledsen å sur....

Jag vill vara nån, jag vill inte bara vara mamma längre..

Jag vet inte vad jag vill göra i mitt liv, har ingen aning om vilken karriär jag vill göra.
Just nu verkar det vara omöjligt att få jobb.. Kommer arbetsförmedlingen tvinga mig till jobb i en annan stad långt bort? dom har ju redan tvingar mig att söka i stockholm, Jag har inte rätt att tacka nej om jag får ett skiftjobb, då får jag helt enkelt lösa det... (nån kan ju sitta barnvakt som dom uttrycker sig)
Kommer dom förlänga min a-kassa? å gör dom inte det, vart ska vi ta vägen? bo på gatan?
Då måste jag å killen skilja oss å flytta ifrån varandra annars går det inte..
Hur ska det bli för barnen då?

Tänkte först söka högskolan till socionom eller beteendevetare, men eftersom jag inte är 100% på det så vill jag inte slösa bort massor med pengar på det.
Sen tänkte jag gå på komvux, å då kommer jag bli skyldig ytterligare 30 000 (tänkte plugga för att få ett liv å för att läsa lite ämnen som jag skulle tycka vara roligt)

Men tror jag struntar i det med...

Sen är det ett par saker till som jag inte vill skriva här i bloggen, men allt kommer på en gång, å det är fruktansvärt jobbigt... det är rent ut sagt skitjobbigt. Jag orkar snart inte längre, men jag är ju tvungen att orka, jag har ju mina underbara barn som jag måste hålla skenet uppe för..

Det är helt enkelt alldeles för mycket för mig.

Men imorgon ska jag dränka mina sörjer med massor med öl å kanske lite sprit..

Ha det gött...