Malignt Melanom

Iförr igår hade roger namnsdag, jag började min dag med att tänka på honom.

Jag är fortfarande arg för att han drabbades av det.. Onda människor överlever allt känns det som, å goda människor gör det inte.

Jag vet att jag sa förra året att jag inte trode roger skulle överleva året 08, men det sa jag för att skydda mig själv lite så det inte kom som en chock. Å inte fan hjälpte det, innerst inne trode jag att han visst skulle överleva 08 å längre än så.


Jag minns så tydligt mammas samtal på morgonen den 23:e.

Hon berättade att roger åkt ambulans för att han hade så ont å att hon var på väg hem för att duscha å så....

När chocken hade lagt sig så ringde hon igen, då hade sjukhuset ringt å sagt att mamma skulle komma till sjukhuset för att dom inte trode roger skulle överleva länge till.

Fattar ni? från att vara "pigg" (han försökte fortfarande träna, han jobbade å han klagade aldrig, han hade fortfarande det svagaste morfinet, och åt alvedon som smärtstillande...)

Å sen bara ringer mamma å berättar det...

Allt var så konstigt å jag kan inte ens idag fatta vad som hänt, även fast han hde haft diagnosen i drygt ett år.



Satt å läste om en som hade fått diagsnoen Malignt Melanom, det var därför jag kom inte på det....