Undra om den värsta känslan som finns är ovisshet? För ovisshet kan vara så himla mycket.

I helgen satt ju min mor barnvakt till barnen, å på söndagen skulle jag ringa å kolla hur det gick för henne, hon svarade inte hemma, jag tänkte att dom kanske sov elleratt hon skulle ringa upp snarast...
Det gick en halvtimme å jag testade ringa på hennes mobil, inget svar.
Lägger på luren å sitter en stund.
Helt plötsligt börjar mina tankar flyga runt, jag tänker att dom kanske har varit med i en bilolycka, eller att dom blivit påkörda, eller kanske har hennes lägenhet brunnit upp.. Vilket som ledde tankarna hela tiden mot att dom skulle vara döda, jag började föreställa mig ensamheten, sorgen å allt som hör därtill, sen fick jag panik å slog bort tanken,jag försökte att inte tänka på det, å jag tänkte att sånt händer inte mig, å dessutom borde nån ha ringt mig om det hänt något.
Undra om det finns något värre än att förlora sina barn?
Jag har jättesvårt att tro det.
Barnen är ju en del av dig..... Jag ska överleva mina barn, det är ett som är säkert.

Ne nu vill jag inte tänka på sånt någe mer..

Theo hade värsta blåmärkte på ryggen idag, han hade tdligen ramlat ner från rutchekanan... stackarn...

Ska ringa lillan nu ialla fall...