Jag minns så väl på R:s begravning.
I dom egen valda låtarna började stand by me spela´s, mitt i alla tårar å all ppgivenhet drig jag på munnen å undrade om det blivit något fel, vad gör den här låten med på begravningen? Det måste blivit fel.
Jag lyssnade vidare å dom forsatte spela den...

Efteråt berättade mamma att det var R:s favoritlåt, så nu varje gång jag hör den, gör jag det med tårarna i ögonen.
FAN... När man lär känna nån man tycker om så mycket så vänds allt helt plötsligt upp och ner.
Jag har aldrig stått någon nära som dött tidigare.
Visst min farmor dog 2004 och visst jag träffade henne då å då, men vi hade inte den där goda relationen som jag å R hade.
Farmor var ändå farmor och visst älskade jag henne, men hon var gammal och vi hade mer en ytlig kontakt.

Om det gör så här ont att förlora nån som kanske inte stod en supernära så undrar jag hur det kommer bli när min far å mor går bort.
Jag vill inte veta, jag vet att dom kommer dö, det gör vi alla. Men den dagen....
Att inte kunna lyfta luren å fråga vad dom gör å hur det är, å inte kunna ha nån att berätta vad som hänt, eller att barnen har gjort något framsteg..

USch vilket sorgligt inlägg..

Ska hämta barnen om 1h ca. JAg är trött, jag vet inte om jag kommer gå på spinningen ikväll eller om jag stannar hemma och latar mig, kanske tar jag en tur ikväll i stället.. kanske åka inlines nu innan snön lägger sig.. jag vet inte, men skingra tankarna måste jag göra ialla fall....