Känner mig faktiskt på ganska ruttet humör hemma i familjen. Vill att allt ska vara klart så man kan bearbeta sorgen, eller vad det blir. Just nu är ju nästan allt som vanligt, bara att jag vet att han ska flytta å att det är slut.
Jag vill börja leva fattigt,och ensam.... jag är förberedd och går bara å väntar på det. Man måste visa så mycket hänsyn till varandra hela tiden nu. Och jag orkar inte göra det hela tiden. Eller jo, men ibland vill jag bara vara ifred... Men sånt är livet ju..

Det är inget elakt med det, det är bara så svårt att veta om vad som ska hända å försöka att vara normal...

Sköt om er