Känner mig så ensam på något sätt, är inte ensam, men ändå sitter jag här med paniken över ensamheten. Theo började i skolan idag, Ronja tillbax på dagis, perfekta tider (15h). Insåg precis att om jag får arbetstiderna 6-10 som jag misstänker så kommer hon missa allt på dagis, alla rutiner å allt som dom hittar på. Ofast brukar dom ha aktiviteter vid 9-10. Aldrig är man nöjd. Jag vet ju mer imorgon...
Har kollar runt på avtal och på lön, får se om jag vågar stå på mig imorgon.... Känns så läskigt.
Allt är en kollosal röra innan allt har slutat snurrat i huvudet. Det är mycket med ekonomin å kolla över vad jag har å inte har å vad jag får å vad jag inte får, vilka jag måste ringa å vad jag måste skicka in överallt, det är ju akassa, arbetsförmedlingen, soc, fk mm.
Men allt löser sig till slut.
Men just nu rinner allt snart över mig.
Och jag vet att jag inte är ensam, men det känns så... å ändå har jag ingen lust heller med sällskap. Känner mig som en eremit... Men det är jag ju inte, jag undrar vart JAG har tagit vägen, att det går så fort att komma in i en bubbla, otroligt.
Nåja, jag har mina barn <3 Min familj och mina vänner <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar