Snart kommer jag att falla som ett korthus, eller kanske inte riktigt, men känner mig psykiskt trött.... känner bara att inget är roligt längre, vet inte hur jag ska hitta glädjen i allt igen, eller den har jag kvar, men jag försöker att rannsaka mig själv å inte känna... för jag orkar inte känna efter mer...
Jag orkar inte må dåligt mer, jag orkar inte gå runt å vara glad, för att andra stunden bara må piss.

Jag är arg idag, arg på alla människor som bara accepterar saker, hoppas ni själva blir drabbade nån gång, men kom inte till mig då, för det har ni inget för... Less på er, less på att alla ska tycka så mycket men inte bry sig.

Jag stormtrivs på jobbet, jag stromtrivs med M, jag stormtrivs med mina vänner å jag älskar mina barn, men när är det min tur att få vila upp mig, att få bli stark å en bra människa. När är det min tur att få må helt bra.
Räckte det inte med min sjukskrivning och mitt kaos som jag haft... räcker det inte nu, vem bestämmer hur mycket man orkar, för jag orkar inte mer...... orkar inte le, orkar inte prata mer.... orkar inte tänka... Är bara så trött....

Jag HATAR livet, men jag älskar det.... Jag hatar min situtation. Fan varför ska alltid jag vara stark....
Varför ska jag alltid behöva be om hjälp, jag vågar inte titta in i framtiden, jag vet att om inget ändrar kommer nått allvarligt hända........ Jag vet det, för jag har ännnu inte hunnit tagit mig upp från förra fallet å denna gången kommer jag falla djupare.... djupare än nånsin, jag orkar inte, jag vill inte... jag kan inte...
Nu är det jag som är back on track, har inte tid att ta det lugn, måste lösa saker, måste göra slag i saken, annars koliderar jag....
Å det hårt.

Hatar idag, är arg idag....

Kram