Idag fick jag höra: Du har väl inget att må dåligt över? Du har ju vänner, fina barn, en fin lägenhet och jobb.
Jo det är sant, vet faktiskt inte riktigt varför jag mår dåligt. Men jag tar mig ju sakta uppåt...
jag vet inte vad det var som fick bägaren att rinna över... brukar svara att det är livet.
Ne jag är ingen martyr...

Men som sagt nu är jag på g igen... jag har ju faktiskt börjat att tycka om att göra saker igen, ialla fall lite grann. Försöker att inte belasta dom få vänner jag har, försöker att inte vara på nån speciellt mycket, ensam är stark... det är så jag ska leva framöver. Man blir bara ledsen å besviken annars, jag orkar inte det. Bättre att inte ha så många runt sig.

Ikväll blir det fika å sen träning. Är så trött hela tiden, men jag är ju bf så jag kan ändå bara ta det lugnt å göra vad jag vill.

Jag har fixat hemligt nummer, mitt gamla nummer men nu är det hemligt.

Orkar inte...