ovisshet

Så nu var denna semester slut...

Jag känner ett stort avsky å hat, jag blir alldeles irriterad å upprörd när jag tänker på det. Det är nästan så att man kan börjar gråta av avsky å irritation, varför är alla så blinda? Vad är det för fel?

Jag känner mig alldeles tom innuti, men ändock alldeles fylld. Jag vet inte vart min resa leder nån stans, men är det nån som vet? Jag vet bara att det ligger på mig.
Men vad är rätt å vad är fel?
Vilken väg ska man gå?
Mina tankar är överallt, å jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta, så svårt kan det väl inte vara heller? Eller är det det?
Jag vet inte, å det är ingen som kan svara på det åt mig. Så jag får helt enkelt leva ett litet tag till med ovissheten, tills jag har bestämt mig.
Ska det vara såhär? Kanske kan det bli bättre? Kanske blir det inte bättre? Eller kanske blir det bara värre? Är det då värt att göra nått? Förhastar man sig kanske? Jag vet inte.

Allt är en kaos, en enda röra, allt är bara, ja vad e det? Ja det är väl bara kaos skulle jag gissa på.
Jag vet varken ut eller in, å när kommer jag veta det? jag vet inte.
Men en sak är säkert, nått måste ändra sig snart, annars kommer det aldrig bli som det vart.
Eller det kommer det nog aldrig, men vem mår egentligen sämst?
Ja jag tror att alla lider, inte lika mycket kanske, men mer eller mindre. Man kan väl aldrig säga vem som mår mest dåligt, eller minst dåligt. För det är ingen som vet.
Det enda jag vet, är att jag inte vet..

Tankarna skingras igen å jag har nu slutat tänka, för vet ni? Det jag är bäst på, det är att fly, fly från mina tankar, å det gör att jag slipper känna, å att jag slipper tänka efter. Å det innebär att problemen inte finns, å att allt är som det ska vara.
Å det är det som är så bra, tills verkligenheten kommer ikapp en.