Jag vet att det inte är kul att läsa negativa saker i en blogg, men idag är en såndär dag där man undrar meningen med livet.
Och jag känner mig låg, krasslig och ensam. Men jag vet att jag inte är ensam, men jag har en såndär obehaglighetskänsla hela tiden, det kryper i mig å det känns som om det är nära till gråten. Men man måste ju få ha sådana dagar för att känna att livet är toppen annars. För det är det nog. Jo jag har ett bra liv.
Två fina barn, skaplig ekonomi, bra jobb, en underbar familj, härliga vänner å ett trivsamt boeende. Så vad klagar jag över? Jag vet inte, trots allt så känner jag mig så ensam.

Men har aldrig i hela mitt liv varit ensam förut. Bode hos pappa tills jag var 16 eller nått sånt, sen flyttade jag ihop med Niklas. Visst jag flyttade till en etta i några månader en kort period, men jag upplevde mig inte som själv, inte som nu. Men jag kommer att lära mig, jag kommer att bli stark, jag kommer allt lära mig att leva med min rastlöshet och med mina egna känslor.
Det kommer att bli bra.

Det måste det.

Pöss på er.

Tack för att ni finns, och ikväll ska det bli ett positivt inlägg. Lovar ;) eller imorgon!!!