Jag vet att jag trampar mellan hopp och förtvivlan, jag vet att mitt humör går upp å ner. Kanske för att jag vill vara stark och känner mig stark, kanske för att jag inte har nått val, eller kanske för att jag bara är sån. Kanske för att det rinner över..... när jag är som gladast måste nått hända, för man får inte må bra.
Men jag är faktiskt glad och mår bra och känner mig glad. Men när saker händer å händer å händer å aldrig tar slut, när förtroenden sviker och när människor förändras och allt går på en vecka då orkar man inte.

Känner mig tom å alldeles orkeslös. Känner att livet inte går dit jag vill fast ändå gör det det. Längesen jag kände sånhär orkeslöshet och hopplöshet, jag mår ju så bra, men jag får inte må så bra, det måste bara hända nått hela tiden. Men idag måste jag vara stark, jag måste det. Och det är jag, men inte längre...