Det ingen vet är att jag har ett totalt kaos i mitt huvud, och att inget nånsin är vad det kommer vara, att jag aldrig nånsin kommer bli mitt gamla jag, för nått har hänt, nått som kanske är bra, nått som kanske är dåligt. Det kan bara tiden utvisa.
Jag vet inte, du vet inte...

Livet är så förbaskat svårt... så förbaskat jobbigt, men ändå så jävla enkelt.
Livet är ibland väldigt orättvist, men allt är planerat, så måste det vara.
Livet har många stigar att gå på, ibland leder det ingenstans, ibland bara längre å längre bort.
Men vart fan e MIN stig? Vart ska jag gå??? Jag vet inte, alla andra verkar veta, eller kanske är det så att dom har lyckats tagit rätt stig helt enkelt å kommit till en enkelriktad väg.

Ne, fan....

Jag vet ingenting längre, jag vet verkligen inte ut eller in... Varför vet vissa. varför vet andra inte? vad är det för skillnad mellan dom och mig??

Jag skulle behöva hjälp, hjälp att lugna mitt kaos, hjälp att dämpa mina smärtor, hjälp att komma på rätt väg... Men jag vet... jag vet att det är bara jag som kan hjälpa mig själv, men HUR????????? Det finns en enkel väg å sen finns det en annan väg.. men frågan är... VAD FAN ÄR DEN ANDRA VÄGEN????????

Nej, nu glömmer vi allt å tar tillbax de positiva, jag har ju två underbara barn å en underbar man, jag har underbara kompisar som betyder allt för mig. Å jag gillar mig själv på nått sätt, eftersom jag står ut med mig själv.. Eller så har jag helt enkelt för många att leva för.

Hade jag varit själv nu, utan barn, hade jag haft en lösning, men så är det inte.. Lev vidare å se glad ut, allt ordnar sig.. det är det jag ska tänka varje morgon... Så är det ju! Så enkelt kanske det är.
Jag avundas dom som älskar sig själva å tror på allt dom säger å står upp för det dom tror på, å andra sidan kan jag bli så jävla less på såna människor, såna människor kan göra mig otroligt ledsen,... eller otroligt avundsjuk på.

Ne jag trivs nog bäst med människor som faktiskt lever på denna jord ;)

Puss på er