Jag vet.
Allt är bara buu.

Men jag känner verkligen så nu. Jag vill inte känna såhär. Men jag kan inte sluta känna så här.
Jag har redan brutit i hop två gånger idag, i smyg. Jag orkar inte. Jag vill inte längre. Min livsgnista har jag tappat nånstans.
Allt jag gör numer är för andra inte mig, eller så känns det ialla fall. Men å andra sidan vet jag inte vad jag vill.

Jo rutin.

Det är säkert mitt eget fel. jag vet.

Barnen har varit toppen idag.. finns inget att klaga på alls vad det gäller dom.
Men ändå kan jag inte vara tacksam över det.

Håller god min, klagar massor men ingen anar hur djupt det sitter just nu.
Ska nog ta å ringa psykolog imorgon. För jag orkar inte mer snart.
Jag vill inte mer snart.
Det får räcka nu.

Jag har mitt skal, men det är snart borta.

Mycket klagan blev det. Men ska försöka göra nått åt saken. Lovar.